LÄSARFRÅGA - SJÄLVKÄNSLA
En annan fråga än det jag tänkt fråga egentligen är om var du bor nu? Har inte riktigt förstått, bor du och din pojkvän i Lund eller i Göteborg? :)
Och sen till min fråga.. Jag undrar om du har några tips om hur man får bättre självkänsla, om hur man slutar titta på andra tjejer hur dom ser ut och beter sig? Jag har väldigt svårt att vara mig själv, tänker typ bara på hur min mage ser ut när jag sitter, fast jag vet att man ser lite "mullig" ut när man sitter ner och typ jag tänker hela tiden på hur jag pratar osv.... Tycker det är så jobbigt att jag inte fattar att jag duger som jag är. Tycker hela tiden alla andra är fina och enkla och snygga och jag känner att jag bara är klumpig och ivägen, känner att alla tänker så om mig också... Behöver lite råd om hur jag kan få bättre självkänsla :( Vet inte om det beror på att jag umgåtts med fel personer och nu har jag inga vänner förutom min pojkvän och hans vänner eftersom jag har sagt upp vänskapen med många för dom varit idioter.. Behöver kanske någon som finns där för mig som vän, som min pojkvän men behöver alltså en vän, som inte är min pojkvän :)
Tack för en bra blogg.. Kram
Svar: Hej, och förlåt för ett sent svar! Glömmer bort mailen ibland. Tack för komplimangen! Just nu bor jag (och pojkvännen) i Lund i en tvåa. Jag bor fortfarande kvar här efter två år och trivs jättebra. Jag tycker det är jättesvårt att svara på sånt här (vet att jag fått liknande frågor tidigare) eftersom jag själv aldrig haft det problemet som många verkar ha. Dvs att jämföra sig själv med andra. Hade jag lagt ner tid på det så hade jag inte haft så mycket tid till annat. Jag vet inte vad det är, som gör att jag helt enkelt inte tänker på att jämföra mig med andra. I grund och botten är det som jag sagt tidigare nog min mamma som hela tiden varit en förebild och fått mig att leva som jag gör. Sen har jag blivit sån själv och det är inget jag går och tänker på.
Men det jag vet är att alla såna tankar sitter i huvudet. Både om hur man "bör" se ut och vad andra tycker om en själv. Det med att du oroar dig över vad andra tycker är bara att försöka strunta i med en gång, för man kan aldrig veta vad folk tycker. Jag lovar dig att folk inte tycker att du är klumpig och annat som du nämnde. Däremot kan det bli så att folk tycker saker om en för att man själv tycker det. Så försök tänka att du är grym, då kommer du känna att andra tycker det också.
Jag tycker det är så synd att tjejer tänker såhär, som det du sa om magen t ex. Men jag förstår att det blir så, med det sjuka ideal som vi ständigt blir pumpade med från media och folk runt omkring oss. Vem tänkte på att det ens fanns nåt som var "tjocka lår som går ihop" innan någon ens nämnde det för oss? INGEN. Bara för att man är "smal" och "snygg" (tycker inte att dem automatiskt hänger ihop) så betyder inte det att de tjejerna har mindre ångesttankar, eller att de inte jämför sig med andra. Antagligen gör de tjejerna det ännu mer. Och hade de haft min kropp som har lite mer kurvor så hade de säkert haft ännu mer ångest haha. Men jag trivs skitbra i min kropp och allt ligger i betraktarens ögon ;)
Nyckeln till att slippa tankarna tror jag är att bara sluta tänka. Logiskt? Haha. Näe, men jag tror att många tjejer lägger för mycket energi på att fundera, analysera, jämföra etc, när ingen annan ens bryr sig. Så fort de tankarna börjar komma, tänk på nåt annat, gör något annat! Så länge din kropp bär dig framåt borde du vara stolt över den tillbaka som ett tack. Träna för att må bra och vara frisk! Och lägg energi på att peppa dig själv så du inser hur bra du är! Det är ju så sjukt häftigt att alla människor är olika, var stolt över att vara den du är. Du ser ut som du gör, pratar som du gör, beter sig som du gör - njut av det! Man får aldrig glömma att man själv bestämmer över sitt liv. Så fråga dig själv om det är värt att lägga ner tid på såna här tankar, eller bara släppa det och leva livet istället?
Idag blir lägenheten vår!
Visst är det ett stort steg, men det är inte så att det är hela världen. Ibland blir jag påmind om det som hände i vintras, så jag är inte uppe och flyger på rosa moln om ni trodde det. Livet är vad det är, man får inte bli för rädd för att leva det. Jag mår väldigt bra nu och tycker att vi är beredda att satsa på det här, men jag skulle aldrig stanna kvar om det blev dåligt mellan oss "bara för att vi har gemensam lägenhet" som vissa verkar göra.
Sen vet jag att det kommer bli mycket tjafs i början, men man får försöka tänka lite längre än så. Inte lätt när man är två personer med starka viljor som ska komma överens. Men jag tycker ändå vi lyckas bra i slutändan. Det gäller väl att inte göra små problem stora. Fast ibland är det skönt att få bråka lite också! ;) Det är ändå tur att vi är så lika varandra, jag tror t ex att jag skulle ha väldigt svårt för att bo med en tjejkompis eller någon annan. Ibland tänker man kanske att man bråkar extra mycket med pojkvännen, men det är ju bara för man gör så mycket tillsammans. Tänk bara hur mycket jag bråkade med min brorsa liksom när jag bodde hemma! Men det är ju bara för vi är så lika varandra, och inte slutar man älska varandra för det :)
Studentlivet
Igår var en sån kväll då jag njöt så himla mycket av att vara student i Lund. Vissa vågar inte flytta för att de inte vill ta studielån etc etc, men det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Hur kan man inte vilja bo i en stad där det kryllar av studenter. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, jag tror att de här åren kommer vara de bästa i mitt liv, iallafall i topp. När jag flyttade hit kände jag ingen, absolut ingen. Nu har jag världens bästa vänner, världens bästa klass och världens bästa pojkvän här nere. Dessutom är studentlivet så skönt, man vill aldrig sluta plugga!
Trots hårt festande igår mår jag bra idag, tacksam för det. Mindee tacksam är jag över att Isac väckte mig halv sex i morse som vanligt. Inte jättekul när man gått och lagt sig någon timma tidigare haha, men men. Idag blir det tvätt, plugg och packning. Flytten blir på tisdag eftermiddag istället då Tims pappa kunde hjälpa oss att köra, men vi får nycklarna och tillgång till lägenheten redan måndag eftermiddag. LÄNGTAR!
Tiden går så fort, två år sedan studenten redan. I år är det lillebrors tur, sjukt!
DO WHAT YOU LOVE
Wouldn't it be nice
Något jag hatar är när man börjar bli vuxen och inser att problemen bara blir fler, att det aldrig avtar. När man var liten fick man alltid bilden av att alla vuxna var perfekta. De hade liksom "vuxit upp". Men samma problem kvarstår ju precis som i grundskolan. Vuxna kvinnor tjafsar med varandra och snackar skit bakom ryggen, vuxna par behöver inte alls känna äkta kärlek till varandra utan stannar av ekonomiska skäl eller av rädsla av att skiljas, de är otrogna mot varandra, vuxna människor är avundsjuka, kan bete sig som treåringar och är inte alls så perfekta som man trodde när man var liten. Fast, på ytan verkar ju allt perfekt. Ja ja, det sköna när man blir vuxen är iallafall att det finns bra sidor hos människor också. Och att man kan välja vilka man vill umgås med.
Nu ska jag iväg och träna, antingen springa en runda eller gå till gymmet, har inte bestämt mig. Blev väckt av Isac klockan fem imorse då han sätter tassarna i ansiktet och nuddar en med nosen, så jag är lite trött men det ska nog bli en bra dag ändå. Hoppas ni får fint en lördag som den här!
Lägenhet sökes!
Men både han och jag får anpassa oss och jag tycker det funkar bra. Det som ska bli väldigt skönt är dock att flytta ihop så småningom, eftersom det inte är jättekul att cykla över hela stan varje kväll bara för att sova och vakna upp, och sedan cykla hem och vidare till jobbet. Just nu gör Tim detta eftersom jag måste vara här och ta hand om Isac, men det är klart att det är jobbigt att ha det så. Så vi letar lägenhet för fullt, säg till om ni vet någon 2a/3a i Lund!
Sen vill jag ju ha ett lite större place till den här lille pysen!
I Love You
Sen åkte vi och handlade till middagen som blev oxfilé med vitlöks-och västerbottenostpotatismos och rödvinssås. Hur gott som helst. Till efterrätten kom han sen in med en stor box i form av ett hjärta som var fyllt med ansiktsmasker och annat gulligt, OCH en lapp där det stod att jag får en kväll med restaurangbesök + bio. Kan inte beskriva med ord hur glad jag blev, fick känna mig som en riktig prinsessa. Det förtjänar alla då och då!
Även om alla hjärtans dag är en väldigt kommersiell dag då affärerna bara vill tjäna pengar, så tycker jag det är viktigt att ta vara på såna här dagar då man får visa sin kärlek. Inte för att det beror på exakt vad man får, men bara att man gör något fint för den man tycker om och visar att man bryr sig. Helst ska man ju göra det andra dagar också, men det är lätt att det glöms bort i vardagen.
Jag är så rädd att skriva att jag är tacksam över vår kärlek, för då känns det som att allt kommer tas ifrån mig igen. Men det är jag, verkligen. Och jag tar vara på varje sekund vi är tillsammans. Sjukt att man kan känna att man klickar med en person. Att man är så olika fast ändå så lika. Att man kan skratta tillsammans åt saker ingen annan förstår. Att man kan vara sig själv så mycket med en person. Vi har gått igenom en jobbig period det senaste, och man vet aldrig vad som händer i framtiden, men just nu är jag så jävla lycklig ♥ Allt blir vad man gör det till.
Självkänsla?
Jag får ofta mail från tjejer som behöver hjälp med sin självkänsla. Ofta är det relaterat till killar. Antar att jag skrivit en del om det tidigare, och att det är därför ni väljer att höra av er för hjälp. Det jag vill säga som ett övergripande råd till de tjejer som läser min blogg är att allt sitter i ert eget huvud. I era tankar. Jag vet inte varför jag haft sån tur att vara så säker i mig själv, men mamma har haft en stor roll i det hela.
Medan vissa ständigt jämför sig med andra och kollar in om någon annan tjej har smalare lår, större läppar eller snyggare hår lägger jag inte ens märke till sånt. På nåt vis har jag aldrig lagt fokus på andras utseende. Visst, ser jag någon som ser extremt sminkad eller annorlunda ut så klart jag reagerar, men jag skulle aldrig jämföra mig med någon annan. Jag är den jag är och ingen annan i hela världen är som mig, det är ju så jäkla grymt!
Visst dyker det upp tankar hos mig ibland, som om jag inte tränat på länge och känner ångest över det, men då går jag och tränar också. Lägg inte fokus på tankar, utan lev istället!
Och sen det här med killar. Det tycker jag också är ett problem. Jag hatar att så många killar har ett playboyideal när det gäller tjejer - helst opererade bröst och läppar. Så jävla sorgligt. De förstår nog inte själva att de är så påverkade av media runt omkring. Men, skit i dem säger jag då. Välj någon som, precis som du själv bör göra, älskar dig för den du är. Visst kan jag tycka att andra tjejer ser bra ut, men det är aldrig så att jag skulle jämföra mig själv med dem eller tro att min pojkvän skulle göra det. Jag är ju jag och det kan ingen annan vara. Älskar man varandra, och älskar man sig själv, så behövs det aldrig någon jämförelse. Men självklart påverkar det också hur de runt omkring en är. Skulle min pojkvän gå runt och kolla in andra tjejer skulle jag ju aldrig stanna kvar. Se till att bara vara med personer som får dig att må bra.
Vad vi ångrar mest
Den här artikeln i aftonbladet tyckte jag var intressant. Vad människor ångrar mest är tydligen att de inte levt sitt eget liv utan anpassat det efter alla andra. Och vad gäller män ångrar de mest att de jobbat så mycket att de missat sina barn växa upp. Rätt intressant. Något annat de tog upp var att många ångrar att de inte tillåtit sig själva att känna glädje.
Think outside the box
Varför har inte en enda lärare under mina (14!) skolår uppmuntrat detta? Och vissa som gjort det, varför har de inte förklarat varför de vill detta, och hur de ser på det? Visst har man kanske fått höra "var kreativa", men inte lagt någon större kraft på att förklara varför. Sedan barnsben har man fått höra vilka regler som gäller, vad man får göra och vad man absolut inte får göra. Klart att man blir påverkad att bara lyda regler och lärare hela tiden, istället för att tänka själv. När man sedan börjar arbeta får man stå inför beslut som man måste ta själv hela tiden.
Lärare har hela tiden uppmuntrat de som hållt sig inom ramarna och försökt förändra de som inte gjort det. Men vilka klarar sig bäst i arbetslivet sedan? De som kan ifrågasätta och tänka själva. Nu blev detta ett väldigt seriöst och vuxet inlägg haha, men det får ni tåla. Känner bara att det är synd att det blir en sån skillnad från grundskola/gymnasium till arbetsliv/universitet. Helt plötsligt förväntas man vara jättekreativ och det är helt rätt, men varför har man inte infört detta tidigare i skolan?
We found love in a hopeless place
"Hanna Malmsten har bytt status från singel till i ett förhållande". Vilken stor grej det blir när facebook och allt annat finns. Ja, jag är i ett förhållande igen. Och med vem kan ni nog gissa. Men jag har inte sagt något till er, eller till andra med få undantag. Att jag valde att träffa Tim direkt när jag kom hem från Göteborg efter nyår, och att han fått bevisa att han tänker ge sig fan på att kämpa för oss och är 110 % säker på vad han vill.
I november pratade jag med pappa i telefon om hur allt låg till. Min andra hälft velade fram och tillbaka med sina känslor och hela han var som ett frågetecken. Han kunde inte ens göra slut själv, utan sa bara att han inte visste hur han ville ha det. Då kände jag att jag borde ta saken i egna händer, men jag var för svag för att avsluta det hela. Men efter det samtalet och många kloka ord från min kära far fick jag styrkan att göra slut. Jag klarade av det, och det är jag så himla stolt över idag. Det är inte många som klarar av det när man är i den sitsen.
Iallafall, jag bestämde mig för att jag behövde vara för mig själv ett bra tag. Inte att jag skulle fokusera på att han skulle hitta sina känslor, utan att jag skulle hitta tillbaka till mig själv. Och kunde han inte vänta den tiden, och hade han inte bestämt sig efter det, så ville jag inte höras mer. Det var en riktigt jobbig tid som ni vet, bland den tuffaste i mitt liv. Men jag tog mig ur det sakta men säkert, och när jag lämnade Göteborg var jag mig själv igen.
Där har jag varit nu i en månad och jag mår väldigt bra. Vi har träffats och jag lovade mig själv att inte ta tillbaka om han inte var helt säker eller om han inte visade vad han ville. Men han har verkligen bevisat att han förtjänar en till chans. I veckan ville jag ta tillbaka honom och det kändes som ett rätt beslut. Om han kommer lägga av att vara som han är nu eller om något inte kommer kännas bra så kommer jag ha styrkan att gå därifrån, och det är därför jag vågar ge mig in i det igen.
Mitt i skiten
Jag blir bara lika velig som honom. Går och funderar på om vi har gjort rätt, kan inte släppa det gamla men ändå inte börja något nytt. Men så avbryter jag direkt de tankarna och inser att om någon skulle ångra sig så skulle det vara han. Inget ligger på mig längre. Jag behöver inte ens tänka på det längre, och det hjälper lite grann iallafall. Han visste inte hur starka hans känslor var, han fick inte en, inte två utan tre chanser på sig att fundera hur han ville ha det och han visste fortfarande inte. Vad ska man göra? Inget, det är inte mitt problem längre.
Är bara så besviken, arg och ledsen. Besviken för att han inte kunde kämpa mer om han nu hade känslor som han tydligen hade en del, arg för vissa saker han gjort, ledsen för att allt är som det är. Har mått jättebra i Göteborg men nu får jag tillbaka allt jag kände förut. Och jag vill påpeka att jag bara skriver en hundradel av allt som hänt, samt att detta är min version av det hela. Folk får gärna komma med åsikter men tyvärr är det bara vi två som vet sanningen. Därför lyssnar jag delvis på andras råd, men inte bara. Hoppas att jag kan gå vidare snart, för det här känns som att vara sjuk och aldrig bli frisk.
Bold as love
Ni vet varje gång man får önska sig något? Typ stjärnfall osv osv. Allt sånt har jag alltid bara bett att jag ska få vara med honom. Det enda jag velat ha sen jag flyttade till Lund. Honom hade jag kunnat leva med fattig var som helst utan något annat, och fortfarande ha lika roligt. Det är det som är så läskigt, att jag kunde offra vad som helst medan han inte hade samma känslor. Jag har aldrig varit olyckligt kär innan så jag är kanske inte så van, har alltid haft lätt för att lämna killar tidigare.
Anledningen till att jag skriver såhär fruktansvärt mycket bra om oss nu är för att jag aldrig vågade innan. För att jag kände på mig att om jag visade att jag trivdes som vi hade det så skulle han tappa intresset och känslorna för mig. Men nu kan jag ju lika gärna få ut det för nu har det redan blivit så. Intressant vad magkänslan kan ha rätt ibland. Hade jag fått skriva exakt vad jag kände så hade det varit att varje dag så hade jag lika många fjärilar i magen som första gången vi träffades. Förstår ni? Varje dag. Att jag kunde cykla till honom efter 21.00 en mörk vinterkväll bara för att vi skulle hinna ses en timma efter hans träning/jobb, och jag var lika förväntansfull varje gång. Kände mig blessed som fått en sån kille, och var tacksam varje dag. Det är så jävla sjukt. De här 17 månaderna i Lund har varit så fruktansvärt enkla för mig. Jag har inte behövt tänka så himla mycket, och det har varit en befrielse. Jag har bara levt, utan beskymmer. Så då är det väl inte mer än rätt att jag får vara med om det här nu.
Jag skriver allt detta för att få ut det, för att jag ska slippa tänka på det mer. Det är en stor hjälp i hela sorgen. Jag vet att allt jag skriver är väldigt privat, men ju mer jag skriver desto mer tyngd försvinner från hjärtat. Som sagt vill jag inte ha någon som inte vill ha mig, men jag är bara väldigt sårad och behöver få säga det som inte sagts tidigare. Det här tar tid att komma över. Ta hand om varandra ♥
JAG ORKAR INTE
Så varför ska det då gå så här jävla snett åt helvete? Hur kan livet göra så mot en? Vad har jag gjort för att än en gång förtjäna det här? Så känner halva sidan av mig. Den andra halvan sätter på Beyonces girlpowerlåtar, försöker vara kreativ och tänka på annat, försöker tänka att jag förtjänar någon som älskar mig fullt ut, saknar mig när vi inte är tillsammans, blir glad bara av att vara med mig och engagerar sig lika mycket i förhållandet som jag själv.
Keep ya head up
Imorse vaknade jag med uppsvullna ögon, inte så kul när man börjar jobba 8.00. Men jag höll huvudet högt, gjorde mig iordning och satte mig på tåget till Malmö. Jag tänker aldrig sluta vara den starka Hanna som tar sig igenom sånt här gång på gång. Och tur var väl det, för vi fick in riktigt roliga samtal idag och jag fick till och med en skrattattack så jag började gråta (riktigt jobbigt när jag får sånt, kan inte sluta!). Det är sånt man behöver för att ens orka fortsätta leva just nu. Men så åker man hem med bussen och jag ser bara hans ögon och ansikte framför mig. Och det är så jävla jobbigt, som en tung sten i magen. Men tiden läker väl alla sår.
Det jobbiga är att han finns överallt. Att han var som min familj här nere i Skåne. Och hans familj blev även min familj, ni vet hur det är. Allt påminner om honom. Tvprogram, låtar, allting som finns i lägenheten, mat, bilder, jävla rosor som ligger på min hylla, jag vill bara fly hem till Göteborg. Men jag får vänta till jul. Ska försöka ta hand om mig själv nu. Börjar med att försöka komma ikapp i skolan, önska mig lycka till.
Singel igen.
Nu gick det inte längre. Tänker inte såra mig själv mer. Även om detta sårar minst lika mycket. Vi har gjort slut som ni kanske förstår. Jag önskar att han gjort mig något riktigt dumt, att jag kunde vara arg på honom. Men det kan jag inte. Det är svårt att inte veta om jag ens kommer kunna ha kontakt med honom, när han är typ den bästa människan jag träffat i mitt liv. Det är inte lätt med kärlek. Men vi är bra personer båda två och vi hade ett fint år tillsammans. Det går inte att tvinga fram känslor, så det kändes bättre att göra slut. Vore vi menade för varandra så skulle han ha lika starka känslor för mig också. Men det känns konstigt att ha förlorat en så stor del av mitt liv.
You are your problem, but you're also your solution.
Jag har tyckt det varit skönt att slippa blogga själv och läsa andras, men nu inser jag att vissa människor som inspirerar faktiskt påverkar ens humör. Och det vill jag ju inte gå miste om. I början av semester tappade jag mig själv nånstans, och jag har börjat hitta tillbaka igen. Ska börja lyssna på glad, peppande musik istället för lugn och känslig sådan, sen tänkte jag beställa hem må bra-böcker, ta tag i träningen och hitta tillbaka till pluggishanna.
Det kommer bli en bra höst!
Trust the man, ?
Jag ratar inte de som är otrogna, det är deras val, men har man stake att göra det borde man ha stake att vara ärlig mot sin partner också. Och göra slut eftersom man uppenbarligen inte har det bra tillsammans, oavsett om man nu har barn, är gifta eller vad som. Sammanfattningsvis - dålig film.
Det här står jag ut med varje dag.
Sedan maj i år har jag stått ut med detta, varje dag förutom söndag. Det börjar kl 07.00 och fortsätter till eftermiddagen. Byggjobbare precis utanför fönstret (hela min ena vägg är ett fönster så det är absolut noll privatliv) och buller till max. Hur är det meningen att man ska kunna leva i detta? Min lägenhet som jag flyttar till om 2 veckor kommer också renoveras, men de kan inte säga när än. Så jag ringde till AFB och bad om att få byta till en exakt likadan lägenhet med exakt samma inflyttningsdatum som är ledig i mitt hus, eftersom detta huset kommer vara klart i oktober. Men nej. En dryg stockholmsman som bara nekade mig med en gång. Dra! Det är vid såna här tillfällen jag inte hade bangat att prata med media så folk förstår vilket helvete det är att bo här.
Då kanske ni undrar varför jag inte valde en lägenhet i något av de andra områdena? Jo för alla ettors kök ska renoveras så man kommer inte undan det nånstans knappt (förutom ett område som är svindyrt och ett som ligger långt åt helvete borta). Förlåt för svordomar men jag är förbannad. För att kunna leva i Lund måste man tydligen köpa en lägenhet, kunna flytta ihop med någon till en större lägenhet eller betala en enorm hyra som man ändå inte har råd med. Tack o hej!
Norge.
Precis som hos er andra, så går även mina tankar till alla som drabbats i Norge. Fruktansvärt och obeskrivligt. Det går bara inte att förstå. Jag tänker ofta på att jag är glad över det jag har, men idag känns det extra mycket. Hoppas att drabbade familjer finner styrkan att på något sätt kunna gå vidare. Denna gången var det en högerextremist, och innan har man alltid skyllt på religion (framför allt muslimer), men det kan vara vilken extrem åsikt som helst som grundar sig i hat mot andra människor. Det var någon på nyheterna som snackade om att vissa föräldrar tror att det är en fas att gå igenom typ att rita hakkors osv. Inte konstigt att det kan gå såhär långt om man tillåter såna åsikter och beteenden.
Jag är bara så trött på allt hat mot olika grupper, oavsett om det har med politik, religion eller något annat att göra. Alla är människor, punkt. Det är bara bra att vi tycker olika, men att hata någon annan tjänar ingen på. Först tänkte jag inte skriva detta, för så fort man yttrar sig får man skit för det. Men det här är min blogg då är det väl inte mer än rätt att jag säger vad jag tycker.
Kanske dumt att analysera varför sånt här händer, men det behövs för att det inte ska kunna hända igen. Äkta samhällsvetare, hej hej! Men jag klarar bara inte av att tänka tanken att tycka synd om dem och sen bara släppa det, medan de personerna lever kvar i denna mardröm resten av livet sen. Gud, jag borde bli politiker och kämpa för fred i världen typ. Vill bara kunna förändra. Svårt att veta hur dock. Fortsätter kanske på samma ämne nån annan gång, dags att lägga sig. Puss.
Take nothing for granted.
På nåt konstigt sätt finns det ändå något positivt med det här. Jag drogs ner på jorden igen och insåg att jag tappat bort mig själv nånstans på vägen. Och när jag kom till Gbg station (ja, jag är här nu) så kände jag mig starkare än jag gjort på länge. Trots att vi blev tillsammans igen så behövde jag komma iväg och tänka över allting. Jag har gett bort så mycket av mig, att jag inte hade någonting kvar själv. Så jag tänker komma ner på jorden igen, och jag tror att han har lärt sig en läxa också, så att vi möts på mitten.
Jag vet inte när jag åker ner till Lund igen, men det blir nog under de närmsta dagarna. Just nu behöver jag bara vara hemma och umgås med familjen känner jag. Jag blev bjuden på jättegod lunch på El Corazón av min fina pappa igår, och sen träffade jag Ellen och fikade/shoppade. Det är sånt man behöver för att tänka på annat. Allt löser sig.
Så står man plötsligt där.
Tim har gjort slut med mig. Tänker inte gå in på några som helst detaljer. Jag hade iallafall ett av de bästa åren i mitt liv och jag har aldrig haft det så roligt, enkelt och bra med någon annan kille. Sånt är jättesvårt att hitta och jag är glad att jag iallafall fick ett sånt år. Åker väl hem till Göteborg så fort som möjligt eller nåt, jag vet inte. Det gör bara ont, så fruktansvärt ont. Kan inte tänka mig ett liv utan honom och vet inte vad som händer nu. Tårarna slutar aldrig rinna och jag känner bara en sån extrem tomhet. Med mina ex har jag ändå känt att det varit bäst att det slutade. Men inte nu, för det vi hade var så jävla bra. Trodde jag.
Något att tänka på.
När jag är helt själv så älskar jag mig själv. Min insida och min utsida. Vill inte ändra på något, tycker att jag är bra precis som jag är. Men trots det så kan allt detta rubbas av en annan person. Är inte det konstigt? Man tar åt sig, trots att man egentligen vet att man är perfekt som man är. Men det kanske är så vi fungerar. Isåfall tycker jag att ni alla ska tänka lite extra på att vara snälla mot personer i er omgivning, det tänker iallafall jag göra!
Ett halvår tillsammans.
Idag är det den 14:e juni. Det innebär att jag och Tim har varit tillsammans i ett halvår. Och vi har träffats i snart ett år. Det känns helt sjukt. Med oss var det väl inte direkt kärlek vid första ögonkastet, men det gillar jag. Istället för att man ska ha som mest känslor i början och de svalnar sen, så känns det som att vi bara kommer närmare och närmare varann. Jag skrattar alltid när jag är med honom, och sånt är svårt att hitta. Bara jag tänker på honom så ler jag, och det om något måste vara kärlek ♥
Fem års bloggande.
Jag känner även igen det där med att alla vuxna var så oroliga och klagade över att man var på internet (i mitt fall satt jag och skapade bloggen som fick många läsare när jag var 15 år). Nu sitter de själva på facebook eller läser bloggar på arbetstid, haha. Även om jag lagt ner bloggandet i princip så tycker jag det är häftigt att det blivit så stort. I princip alla har ju en blogg idag!
Haha, minns ni blondiehanna? Får väl bjuda på dessa...
